(22 October 1860 - 1926) was a French painter. Like his mentor, William-Adolphe Bouguereau, he was an academic painter and painted realistic portraits as well as mythological and religious scenes. His artistic career was so prestigious that he won the Prix de Rome twice and was awarded the Legion d'honneur. Lenoir was born in Châtellaillon, a small town just outside of La Rochelle. His mother was a seamstress and his father was a customs officer. When he was young, his father was reassigned and the family moved to Fouras. He did not start out in life as an artist, but instead began his education at a teachers' college in La Rochelle. Upon graduation, he worked as a teacher and supervisor at the lycee in Rochefort. In August 1883 he was accepted into the École des Beaux-Arts de Paris, he also joined the Academie Julian where he was a student of William-Adolphe Bouguereau and Tony Robert-Fleury. Lenoir made his artistic debut at the Salon in 1887 and continued to exhibit there until his death. He was quickly noticed in the art world, and in 1889 won the Second Prix de Rome for his painting, Jesus et le paralytique (Jesus and a Sick Man with Palsy), and he won the First Prix de Rome the following year for Le Reniement de Saint Pierre (The Denial of St. Peter).His awards did not stop with the Prix de Rome; works shown at the Salons also won prizes, and he received a third-class medal in 1892 for Le Grenier a Vingt Ans (The Garret at twenty years) and a second-class medal in 1896 for La Mort de Sappho (The Death of Sappho).  Related Paintings of Charles-Amable Lenoir :. | Dream of the Orient | Meditation | A Dance By The Sea | A Dance By The Sea | A Nymph In The Forest |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
BASSA, Ferrer
Spanish painter active 1324-1348 His workshop was in Calle Cucurulla, Barcelona, and commissions from a variety of patrons, mostly royal, are documented. In 1324 he was paid for painting two chapels and two crosses for the church at Sitges. Between c. 1333 and c. 1335 he illuminated a book on the Usages of Barcelona and Customs of Catalonia for Alfonso IV of Aragon, and in 1335 he was paid for an altarpiece. Further payments, in 1339 and 1340, were for two altarpieces for the chapel of the Aljaferea Palace (a Moorish palace) in Saragossa. About 1340 he received a commission for an altarpiece of St Hilary for the diocese of Lleida (Sp. Lerida). In 1341 Bassa had begun work on three altarpieces for the Episcopal See at Lleida, commissioned by Ot de Montacada (c. 1290-1341). In 1342 Peter IV (the Ceremonious) of Aragon asked his wife, Maria of Navarre, to send him a Book of Hours illuminated by Ferrer Bassa, and in the same year the artist was also paid for a commission by Queen Constanza of Mallorca. In 1343 and 1344 he was paid for an altarpiece and other works for the chapel of the Aljaferea Palace in Saragossa and for an altarpiece for the chapel of the royal palace at Barcelona. In 1344 Bassa was commissioned to decorate the S Miguel Chapel, then the cell of the abbess in the Pedralbes Monastery, Barcelona, although he only started work in 1346. He was involved in further royal commissions in 1345, including an altarpiece for the chapel of the castle at Perpignan.
Nardo di Cione
Italian Byzantine Style Painter, active 1343-ca.1365 was an Italian painter, sculptor and architect from Florence. He was the brother of the more accomplished Andrea di Cione, called Orcagna, as well as Jacopo di Cione; they were important members of the Painter's Guild of Florence. While Orcagna has been noted as the more accomplished artist, Nardo developed his own unique style, described as a pronounced lyrical vein, a feeling for poetic values, strong human sympathies and great sensitivity to colour as a means of subtle differentiation and soft modeling. The brothers collaborated on a number of works from their studio together, including the decorations from the Cappella Strozzi in the Santa Maria Novella. While Orcagna painted the altarpiece, Nardo executed the frescoes of The Last Judgment, Paradise and Hell.